28.

Han hörde av sig efter elva timmar och tretton minuter. Vi smsade fram och tillbaka tills han inte svarade mer. Jag tänkte att han hör nog av sig snart igen, men det gjorde han inte.

Det kändes nästan fysiskt omöjligt att inte tänka på honom. Det var en främmande känsla, och fastän jag liksom tyckte om den, så var det som om jag visste att det inte skulle kunna fortsätta så. Så jag bestämde att en vecka kan jag vara insnöad i den finaste människa jag någonsin har sett men sedan måste jag gå vidare. Och han hörde inte av sig men jag kunde ändå inte släppa tanken på han och jag i samma säng under samma täcke. Så en vecka blev nästan två veckor och jag tänkte att två veckor är bara fjorton dagar och fjorton dagar är ingenting av en livstid och jag bara måste få tänka på honom lite, lite till. Sen, snart, ska jag bli mig själv igen.

Men sen kom liksom aldrig och jag fortsatte att längta.