12.

Tanken på att vi aldrig skulle komma att ligga i samma säng igen kändes helt orimlig, fastän det var ett sannolikt utfall. Antagligen det mest sannolika dessutom. Han stängde ytterdörren bakom sig som det mest naturliga i hela världen men han lämnade min lägenhet alldeles onaturligt tom. Sedan den där morgonen kunde jag inte förmå mig att sluta tänka på honom. Sedan dess handlade nästan allting om honom – en mörkhårig kille, så olik alla andra jag tidigare hade träffat. Och om en februarinatt som liksom aldrig blev morgon.

Eller kanske just det faktum att det blev morgon, men jag vaknade nog aldrig.