Den där morgonen efter
den sista torsdagen kändes det som att han var den enda som kunde laga mig. Så var
det så klart inte. Men det kändes så jättelänge.
Så länge att det blev sanning till slut.
Det var nog mer en längtan än kärlek
fredag 16 maj 2014
39.
Sista gången jag träffade
honom var i samma källarlokal, en precis likadan torsdag som första gången vi
träffades. Han hade en glittrig hatt på huvudet från maskeraden som hade inlett
kvällen. Det var sista gången vi sågs och han kramade mig så försiktigt som om
han visste att jag var lite ömtålig. Sedan gick han hem med någon annan.
En timme senare låg jag
ihopkrupen under täcket i en säng som kändes alldeles för stor utan honom. Jag
undrade om man kan bestämma sig för att inte känna. Om man kan bestämma sig för
att inte vilja ha någon. Jag tänkte att
om någon kan så är det nog jag.
38.
Om åtta dagar flyttar jag och det
betyder att han aldrig kommer att ligga i den här sängen med mig igen. Av allt
som jag flyttar ifrån, vackra stuckaturer och breda fönsterbrädor i marmor, är
det den tanken som är värst. Han satt bredvid mig i sängen när han tog mitt
nummer och jag trodde verkligen att han skulle ringa.
Det skulle inte ha spelat någon roll om
klockan var mitt i natten en lördag och han var full och bara ville ha mig för
att ha någon. Jag skulle ändå vilja ha honom. För jag har aldrig velat ha någon
så mycket någonsin, och jag undrar om det hade
spelat någon roll om han visste det.
37.
Man får egentligen inte tänka så, men
ibland tänkte jag såhär: kanske om han hade känt revbenen lite tydligare med
hans händer under mitt linne. Kanske om höftbenen hade varit lite vassare mot
hans och om huden varit lite, lite tunnare. Kanske-kanske skulle den där natten
inte tagit slut då.
36.
Det där med att dela mer än en säng med
någon. Det där med att dela med sig av allt det där innanför, det är jag jätterädd
för.
35.
”En
dag kommer någon lycklig hitta in dit” sa han och pekade mot mitt vänstra
bröst. Jag visste att han hade fel men jag sa ingenting. Morgonen därpå sa jag
att vi inte kunde träffas mer.
Då
var jag 19 år, han hade mörkt hår och avgrundsdjupa ögon. Idag är jag 23 och jag
fattar fortfarande inte varför det ska vara så himla svårt att släppa in någon.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)