Jag vet ingenting om hur det är att
vara sådär riktigt kär. Jag vill inte bli hon som inte kan sova utan honom en
natt eller två. Jag vill inte prata om honom hela tiden och jag vill inte se
sådär fånigt kär ut varje gång någon nämner hans namn.
Jag vill tycka om att vara ensam ibland
och kanske är det därför jag har så himla svårt för att falla på riktigt. Jag
är rädd för att hans sällskap skulle slå mitt hela tiden. Jag är rädd för att
tappa bort mig själv i honom, och att sedan inte hitta tillbaka den dagen han
lämnar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar