40.

Den där morgonen efter den sista torsdagen kändes det som att han var den enda som kunde laga mig. Så var det så klart inte. Men det kändes så jättelänge. Så länge att det blev sanning till slut.

39.

Sista gången jag träffade honom var i samma källarlokal, en precis likadan torsdag som första gången vi träffades. Han hade en glittrig hatt på huvudet från maskeraden som hade inlett kvällen. Det var sista gången vi sågs och han kramade mig så försiktigt som om han visste att jag var lite ömtålig. Sedan gick han hem med någon annan.

En timme senare låg jag ihopkrupen under täcket i en säng som kändes alldeles för stor utan honom. Jag undrade om man kan bestämma sig för att inte känna. Om man kan bestämma sig för att inte vilja ha någon. Jag tänkte att om någon kan så är det nog jag.

38.

Om åtta dagar flyttar jag och det betyder att han aldrig kommer att ligga i den här sängen med mig igen. Av allt som jag flyttar ifrån, vackra stuckaturer och breda fönsterbrädor i marmor, är det den tanken som är värst. Han satt bredvid mig i sängen när han tog mitt nummer och jag trodde verkligen att han skulle ringa.

Det skulle inte ha spelat någon roll om klockan var mitt i natten en lördag och han var full och bara ville ha mig för att ha någon. Jag skulle ändå vilja ha honom. För jag har aldrig velat ha någon så mycket någonsin, och jag undrar om det hade spelat någon roll om han visste det.

37.

Man får egentligen inte tänka så, men ibland tänkte jag såhär: kanske om han hade känt revbenen lite tydligare med hans händer under mitt linne. Kanske om höftbenen hade varit lite vassare mot hans och om huden varit lite, lite tunnare. Kanske-kanske skulle den där natten inte tagit slut då.

36.

Det där med att dela mer än en säng med någon. Det där med att dela med sig av allt det där innanför, det är jag jätterädd för.

35.

”En dag kommer någon lycklig hitta in dit” sa han och pekade mot mitt vänstra bröst. Jag visste att han hade fel men jag sa ingenting. Morgonen därpå sa jag att vi inte kunde träffas mer.

Då var jag 19 år, han hade mörkt hår och avgrundsdjupa ögon. Idag är jag 23 och jag fattar fortfarande inte varför det ska vara så himla svårt att släppa in någon.  

34.

Jag vet ingenting om att riva murar.

33.

Det där om att bygga upp murar runt sig själv: jag vet ganska mycket om det. Det börjar sakta men efter ett tag bygger murarna sig själva. Snabbare och starkare och högre och tjockare. Plötsligt är det inte tio murar utan tio tusen. Och så en dag minns man inte längre varför. Vet inte vad det var man ville skydda.

Det är då det visar det sig att man har kvävt något, och att det där något stavas känslor.

32.

Vi hade bara sovit två timmar den natten så jag kröp ner under täcket igen när jag kom hem från föreläsningen den dagen. Det var en fredag som alla andra men ingenting var som vanligt längre. I min säng låg en kudde som luktade som honom. Jag tänkte att jag aldrig ville tvätta det där örngottet. Och bara därför, bara för att jag är jag och jag är livrädd för att vilja ha någon, så tvättade jag alla sängkläder den kvällen.

Det går inte att tvätta bort minnet av någon. Men en lukt går att tvätta bort, och jag mindes inte hur han luktade längre.

31.

Men det blev ingen nästa gång. För ett vi ses betydde inte samma sak för honom som det gjorde för mig och jag borde ha förstått det. Jag förstår inte varför man säger vi ses om man inte menar det och jag förstår inte varför man viskar fina saker till någon om det ändå bara är ljudvågor.

30.

”Jag förstår inte hur man ska våga lita på människor för man vet ju aldrig säkert om det någon säger verkligen är sant eller inte” sa jag när vi låg nära under samma täcke. ”Nej, det är sant” sa han. Sedan sa han ”jag vet inte hur jag ska kunna sluta kyssa dig" och vi kysstes igen och igen och igen. Morgonen därpå innan han gick sa han att jag var skyldig honom en frukost. Han stod i min hall och han skulle just ta på sig sin mössa när jag tänkte att det borde vara olagligt att ha mössa för någon med sådana lockar. Fast då log han sådär att jag nästan var tvungen att kisa med ögonen och jag tänkte att han skulle kunna ha den där mössan dygnet runt, alla dagar om året, och han skulle fortfarande vara den finaste i hela världen. Men det sa jag inte. Jag sa bara hejdå när han sa vi ses.

Sedan tänkte jag på vad vi skulle prata om nästa gång vi låg i min säng. Kanske skulle jag berätta att jag är väldigt blåögd och alldeles för naiv och lättlurad för mitt eget bästa. Kanske skulle jag säga att det är dumt för man faller så hårt varje gång. Inte för att jag hade provat att falla. Jag bara visste ändå.

29.

Vi sprang ihop på universitetet några veckor efter den där fredagsmorgonen i min säng. Han hade en ljusblå tröja och världens finaste leende.

Jag vågade inte titta honom i ögonen. Det kändes lite som att jag skulle tappa balansen om jag gjorde det.

28.

Han hörde av sig efter elva timmar och tretton minuter. Vi smsade fram och tillbaka tills han inte svarade mer. Jag tänkte att han hör nog av sig snart igen, men det gjorde han inte.

Det kändes nästan fysiskt omöjligt att inte tänka på honom. Det var en främmande känsla, och fastän jag liksom tyckte om den, så var det som om jag visste att det inte skulle kunna fortsätta så. Så jag bestämde att en vecka kan jag vara insnöad i den finaste människa jag någonsin har sett men sedan måste jag gå vidare. Och han hörde inte av sig men jag kunde ändå inte släppa tanken på han och jag i samma säng under samma täcke. Så en vecka blev nästan två veckor och jag tänkte att två veckor är bara fjorton dagar och fjorton dagar är ingenting av en livstid och jag bara måste få tänka på honom lite, lite till. Sen, snart, ska jag bli mig själv igen.

Men sen kom liksom aldrig och jag fortsatte att längta.

27.

Jag är inte den som går hem med olika killar varje helg. Inte varannan eller var tredje heller.

Jag hade tänkt på den där morgonen. Föreställt mig hur den obekväma stämningen måste hänga så tungt i luften. Men han väckte mig genom att krypa ännu närmre. Jag förstod inte det där med att krypa närmre, han skulle ju ändå gå sen. Men jag sa inget, låg bara nära, nära.

När Johan sa vi ses innan han gick den morgonen, och när han bad om mitt nummer så tänkte jag att kanske ändå. När han sedan hörde av sig började jag bygga förhoppningar av någonting som för honom skulle visa sig var ingenting.

Fast det fattade jag ju inte förrän det var alldeles för sent och han alldeles för viktig.

26.

Med Johan kändes allt som det bästa och finaste i hela världen.

25.

Jag träffade en kille ett tag. Han var en sån som skjutsade på cykeln i alla uppförsbackar utan att bli det minsta andfådd. En sån som följde med på alla efterfester och som satt bredvid mig på trottoarkanten när hela världen snurrade. Han var en sån som verkligen brydde sig om mig, och han spelade alla mina favoritlåtar på sin gitarr om och om och om igen.

En natt låg vi i hans säng och pratade om tystnaden. Om att jag gillar den. Han berättade om en sjö hos hans pappa dit han ville att jag skulle följa med. Vi skulle ro ut på sjön och lyssna på tystnaden. Och fastän jag inte tycker om sjöar så lät det fint. Han var fin.

Men det blev aldrig jag och han i en roddbåt på en sjö. Det visste jag redan när vi låg där i hans säng den natten. Han tyckte om mig på riktigt och det var varken livsfarligt eller spännande. Bara fint och tryggt. Och då tröttnar jag. Vet inte riktigt varför. Det är nog den där himla känslan av att jag alltid vill ha mer.

Så kändes det aldrig med Johan.

24.

”Jag vet inte vad du heter” sa jag när vi hade känt varandra i några timmar. Det var mer av ett påstående än en fråga och han sa sitt namn.

Det är så mycket som jag inte förstår med livet. Som att plötsligt blev Johan det finaste namnet i hela världen. Jag väntade på att han skulle fråga om mitt men det gjorde han inte. Så jag frågade honom varför han inte frågade men han visste redan. Jag förstod inte hur. Förstår fortfarande inte. Jag minns inte att vi blev presenterade för varandra.

23.

Jag vet ingenting om hur det är att vara sådär riktigt kär. Jag vill inte bli hon som inte kan sova utan honom en natt eller två. Jag vill inte prata om honom hela tiden och jag vill inte se sådär fånigt kär ut varje gång någon nämner hans namn.

Jag vill tycka om att vara ensam ibland och kanske är det därför jag har så himla svårt för att falla på riktigt. Jag är rädd för att hans sällskap skulle slå mitt hela tiden. Jag är rädd för att tappa bort mig själv i honom, och att sedan inte hitta tillbaka den dagen han lämnar mig.

22.

Jag är rädd för att tycka ännu mindre om mig själv den dag det inte är han och jag längre. Det är nog därför jag är så himla rädd för att tycka om någon.

Ibland tänker jag att det är omöjligt att tycka mindre om sig själv än vad jag redan gör. Fast då tänker jag på den där botten som alla pratar om. Det där om att när man har kommit till botten så kan det bara bli bättre. Så har jag tänkt jättemånga gånger, fast det har bara blivit sämre ändå.

21.

”Det här är verkligen inget som jag brukar göra”, sa jag till honom. ”Inte jag heller”, sa han. Vi låg i min säng under samma täcke och han rörde vid mig på ett sätt som gjorde att ingenting var som vanligt längre. Ibland får jag för mig att människor inte kan ljuga när de rör vid varandra men det är bara fruktansvärt naivt att tro på något sådant.

 

20.

Ibland önskar jag att det fanns någon där ute som orkade ligga nära mig, fast jag fattar ju att det är att be om ganska mycket.

19.

Det var någon som sa att man inte kan älska någon annan innan man älskar sig själv. Fast jag tror inte att det är sant.

Jag är rädd för att älska för mycket. Jag skulle nog vara en sån som skriver kärleksförklaringar på skrynkliga lappar som han hittar i jackfickan på vägen till jobbet. Eller hon som skriver meddelanden på spegeln i badrummet när han kommer hem sent. Jag skulle kanske väcka honom mitt i natten bara för att berätta att han passar så himla bra i min säng.

Kanske skulle det göra honom helt galen. Kanske inte. Men en dag skulle det inte finnas någon att skriva lappar till. Ingen som läser meddelandet på spegeln och ingen att väcka mitt i natten. Det är vad som gör allting så svårt.

18.

Om man kunde byta ut sig själv, om det fanns ångerrätt eller öppet köp eller vad som helst, vad som helst i hela världen, då skulle jag utnyttja det. För jag tycker inte om mig själv alls.

Det är så himla jobbigt att leva med någon som man inte tycker särskilt mycket om. Lite som ett trassligt förhållande, ett sånt där förhållande som skaver och gör ont utan att någon vågar göra slut. Fast vi har nog gjort slut miljoner gånger, jag och min självkänsla.

Och jag har förresten inte haft ett förhållande med någon annan, aldrig någonsin. Varken ett sånt som skaver eller inte. 

17.

Ganska ofta får jag en klump i magen som liksom vägrar försvinna. Ibland känns det som att den där klumpen kommer att äta upp mig inifrån och ut och jag vet inte riktigt om jag orkar. Jag tvivlar på att det är värt det och det skrämmer mig jättemycket. Livet alltså, att det känns så himla svårt att leva ibland.

Men mest handlar den där klumpen i magen nog om att jag inte tycker om mig själv. Jag hatar att det ska vara så svårt att tycka om mig. Jag vet inte varför det blev så.

16.

Ibland får jag för mig att lyckliga människor tänker mindre än de som är sådär vilsna som jag. Jag önskar att jag tänkte lite mindre och inte oroade mig så himla mycket över allt. Fast sånt väljer man ju inte själv, förståss. Det är synd, för kanske skulle jag må lite mindre dåligt då.

15.

När Johan tog mig i handen och frågade om jag ville bjuda honom på frukost hade torsdagsnatten precis övergått till fredagsmorgon. Vi lämnade en svettig källarlokal och gick hem till mig fastän jag inte hade någon frukost hemma. Han sa att det inte spelade någon roll.

Vi låg i min säng och varvade kyssar med prat och tystnad. Ibland varade den där tystnaden lite längre. Jag har ganska lätt för att försvinna någon annanstans.

”Nu blir du sådär tankspridd igen”, sa han då. Det lät som någonting fint när han sa det. Han log och jag skrattade och jag tänkte att det här händer bara inte. Han-är-så-fin-jag-måste-nypa-mig-i-armen-för-han-finns-inte. Och ändå så låg han där. Hans bruna lockar mot min huvudkudde.

14.

Jag läste någonstans att det inte finns något som heter olycklig kärlek. Att kärlek inte alls är hemskt eller gör ont, för obesvarad kärlek är inte riktig kärlek. Det stod att det behövs minst två för att det ska vara fråga om kärlek. Att älska någon utan att få något tillbaka är längtan. 

Jag hoppas att det är så.

13.

Jag vet att han aldrig kände för mig som jag kände för honom. Det gör ont i varenda liten del i kroppen att tänka på.

12.

Tanken på att vi aldrig skulle komma att ligga i samma säng igen kändes helt orimlig, fastän det var ett sannolikt utfall. Antagligen det mest sannolika dessutom. Han stängde ytterdörren bakom sig som det mest naturliga i hela världen men han lämnade min lägenhet alldeles onaturligt tom. Sedan den där morgonen kunde jag inte förmå mig att sluta tänka på honom. Sedan dess handlade nästan allting om honom – en mörkhårig kille, så olik alla andra jag tidigare hade träffat. Och om en februarinatt som liksom aldrig blev morgon.

Eller kanske just det faktum att det blev morgon, men jag vaknade nog aldrig.

11.

Fast det där om att längta efter någon annan, det var innan jag träffade Johan.

10.

Ibland tror jag att mitt största problem är att jag har fått för mig att livet ska kännas så himla mycket hela tiden. Kanske beror den där ledsamheten inom mig på att jag ställer så höga krav på livet. På mig själv, och på alla andra också för den delen.

Jag längtar alltid efter något annat och efter något mer. Och jag längtar alltid efter någon annan.

9.

Det känns som att det har bott en klump av ledsamhet inom mig i en himla massa år och jag tycker nog ändå att det borde få räcka snart. Jag undrar vem som bestämmer sånt, och varför just jag blev såhär.

8.

Jag träffade en kille en gång som sa att livet är roligare om man delar det med någon. Jag sa att jag inte hade tid för sånt. 

Fast egentligen tänkte jag mest att det är bättre att bryta ihop ensam för då bryter man bara ner en, och det räcker så. Tänkte att det är bäst om vi som är ledsna sover ensamma så att det inte smittar av sig till fler.

7.

Ibland tänker jag på om jag skulle dö idag. Då skulle jag dö utan att veta vad kärlek är. Det skrämmer mig nog nästan mer än allting annat. Eller nej förresten, att dö utan att veta vad kärlek är kommer näst efter att behöva överleva livet. För jag tycker att det är jättesvårt att leva och det är min största hemlighet i hela världen.

Ibland tänker jag att jag inte vill leva. Ungefär hälften av tiden är den tanken skrämmande och hälften av tiden är den lugnande.