25.

Jag träffade en kille ett tag. Han var en sån som skjutsade på cykeln i alla uppförsbackar utan att bli det minsta andfådd. En sån som följde med på alla efterfester och som satt bredvid mig på trottoarkanten när hela världen snurrade. Han var en sån som verkligen brydde sig om mig, och han spelade alla mina favoritlåtar på sin gitarr om och om och om igen.

En natt låg vi i hans säng och pratade om tystnaden. Om att jag gillar den. Han berättade om en sjö hos hans pappa dit han ville att jag skulle följa med. Vi skulle ro ut på sjön och lyssna på tystnaden. Och fastän jag inte tycker om sjöar så lät det fint. Han var fin.

Men det blev aldrig jag och han i en roddbåt på en sjö. Det visste jag redan när vi låg där i hans säng den natten. Han tyckte om mig på riktigt och det var varken livsfarligt eller spännande. Bara fint och tryggt. Och då tröttnar jag. Vet inte riktigt varför. Det är nog den där himla känslan av att jag alltid vill ha mer.

Så kändes det aldrig med Johan.