15.

När Johan tog mig i handen och frågade om jag ville bjuda honom på frukost hade torsdagsnatten precis övergått till fredagsmorgon. Vi lämnade en svettig källarlokal och gick hem till mig fastän jag inte hade någon frukost hemma. Han sa att det inte spelade någon roll.

Vi låg i min säng och varvade kyssar med prat och tystnad. Ibland varade den där tystnaden lite längre. Jag har ganska lätt för att försvinna någon annanstans.

”Nu blir du sådär tankspridd igen”, sa han då. Det lät som någonting fint när han sa det. Han log och jag skrattade och jag tänkte att det här händer bara inte. Han-är-så-fin-jag-måste-nypa-mig-i-armen-för-han-finns-inte. Och ändå så låg han där. Hans bruna lockar mot min huvudkudde.